Uppvuxen med två äldre mer eller mindre dominanta syskon, känns det som jag har blivit lämnad kvar.

Ensam,

med föräldrarna.

Men jag har bestämt mig för att göra det bästa av situationen och börja lära känna mina föräldrar.

Det kommer bli anstängande, men jag tror att det kan vara i slutändan värt det. Jag ska trotsallt bo hemma ensam med dem i två år nu. Det kommer alltid att vara så här öde i huset numera.

Jag upplevde detta för två år sedan, inte ett bra minne.

Men jag har bestämt mig.

Mina föräldrar kommer tycka att jag är jobbig, men de ska vara glad när jag äntligen flytar hemifrån.

Men ändå på det där braa sättet.  Hur man nu menar med det. Om jag ens menar något med det. Troligen gör jag det men det är säkert något man ska läsa mellan raderna. Good Luck Chuck!