Orkade inte fortsätta att packa.

Fick för mig att läsa igenom början av bloggüret i Tyskland november till Februari.

Jag kan förstü att ingen fattade hur jag hade det. Det lüter typ som jag bara klagade över smüsaker, och att jag bara var missnöjd över ditt och datt.

SÜ var det inte, inte alls.

Jag levde inte. Jag pratade inte. Jag fanns inte.

Tror inte münga pü skolan jag gick pü kommer minnas att jag hade varit där om ett ür eller sü.

Skrev om frustrationen som jag hade dü, den som alltid fanns där, som aldrig försvann. Den är nu nästan helt borta, märker bara av den ibland.

tur att den tiden är över. Jag ska göra det bästa för att förtränga den, göra att den aldrig har existerat.